Iloisten sielujen hotelli 

Ylistävän vastaanoton sekä yleisöltä että kriitikoilta saanut musikaali Aleksanterin teatterissa.

"Uusi kotimainen musikaali Iloisten sielujen hotelli luo onnistuneesti 1920-luvun Helsingin ajankuvan." - HS/Lauri Meri

"Pusselbitarna faller på sina optimala platser i mordmusikalen - Palapelin palat putoilevat optimaalisille paikoilleen murhamusikaalissa" - HBL/Mats Liljeroos

 

1920-luvun väkivaltainen ja syntinen Helsinki herää henkiin pianovirtuoosi Jukka Nykäsen säveltämässä ja Virpi Hämeen-Anttilan käsikirjoittamassa musikaalissa Iloisten sielujen hotelli. Musikaali perustuu Hämeen-Anttilan suosittuun Björk -dekkarisarjaan. Teos sai kantaesityksensä 28.3.2019 Aleksanterin teatterissa.

 

Musiikkiteatterin kehittäjänä tunnettu Ristimäki on koonnut monipuolisen työryhmän. Iloisten sielujen hotelli on uutta kotimaista musiikkiteatteria parhaimmillaan. 

 

Björk-romaanien lukijat saavat kohdata musikaalissa kirjojen rakastetut hahmot: nuoren komean päähenkilön, hänen kaksi ihastustaan eli romanttisen Lisbetin ja teräväsanaisen Idan, jämerän poliisietsivä Martin, juttuja metsästävän lehtimies Antonin ja tietenkin nokkelan ja eloisan Frans Valkaman, joka tuntee Kallion kulmat kuin omat taskunsa. Mukana on myös tuttuja roistoja, kuten vertahyytävä Vahanaama. Mutta parasta on kenties Björkin Helsinki, jonka kadut, porvariskodit, puutalot, salakapakat, puistot ja torit ovat heränneet äänineen ja tuoksuineen eloon siirtyessään kirjan sivuilta näyttämölle.

 

Jukka Nykänen sävellys

Virpi Hämeen-Anttila käsikirjoitus ja dramatisointi

Reetta Ristimäki ohjaus ja dramatisointi

Marko Hilpo kapellimestari, sovitus ja musiikin ohjaus

Peter Pihlström koreografia

Marja Uusitalo puvustus

Artur Sallinen & Emil Sallinen projisoinnit

Ville Leppilahti äänisuunnittelu

Janne Teivainen valosuunnittelu

Rooleissa mm:

Joel Mäkinen

Tatu Siivonen

Heljä Heikkinen

Janne Marja-aho / Petri Knuuttila

Minja Koski

Miro Apostolakis / Jukka Nylund

Otto Pilli

sekä

Skene -musiikkikoulun tanssiva ja laulava kuoro


Esityksen kesto on noin 2h 15min sisältäen väliajan.

Näytös tekstitetään englanniksi näyttämön yläpuolelle.

Lue arvio:

Helsingin sanomat:

”Uusi kotimainen musikaali Iloisten sielujen hotelli luo onnistuneesti 1920-luvun Helsingin ajankuvan. Virpi Hämeen-Anttilan käsikirjoittama ja Reetta Ristimäen ohjaama musikaali tarjoaa vauhdikkaan illan Aleksanterin teatterissa.”

Paljonmeluateatterista -blogi:

"Upeita kohtauksia ja ajankuvaa kyllä nähdään paljon. Ketunhännän salakapakka on syntisen hieno paikka ja nyt katsojat pääsevät ainakin kurkistamaan millaista se meno olisi saattanut olla. Kertakaikkisen mukava ja mukaansatempaava esitys oli tämä."

Hufvustadsbladet:

"Bland mördare och societetsdamer i 20-talets Helsingfors

 

Pusselbitarna faller på sina optimala platser i mordmusikalen med musik av den stilistiske kameleonten Jukka Nykänen. Oförtröttliga musikteaterförkämpen Reetta Ristimäki står denna gång för både produktion och regi, med utmärkta resultat.

 

MUSIKAL Iloisten sielujen hotelli.

Mordmusikal från 20-talets Helsingfors. Så rubriceras Jukka Nykänens och Virpi Hämeen-Anttilas musikteaterstycke Iloisten sielujen hotelli och det är precis vad vi serveras. En ruggig historia med en förhärdad mördare och droglangare, Örfiilari, som har egenheten att skära öronen av misshagliga lättfotade damer och slumpmässiga mordoffer i skumma Sörnäs- och Berghällkvarter.

 

Detta är dock närmast en intrigmässigt välgörande krydda i en helhet, vars huvudaktör är det tidiga 20-talets Helsingfors. Drypande av sociala och kulturella motsättningar och vadande i inbördeskrigets traumatiserande kölvatten växer staden lika enkelt som effektivt, bland annat medelst stämningsfullt iscensatta fondprojektioner, fram inför våra ögon.

 

Vi möter en myllrande rik urban miljö med förnämt societetsfolk och fattiga trashankar, en gång för alla åtskilda av den famösa Långa bron. Vi möter polismästare med pluntan i fickan och ett krogliv där det går häftigt till, allt mot bakgrunden av den förhatliga förbudslagen. Vi möter en kvinnorörelse som börjar sticka ut hakan på ett sätt som inte mera kan ignoreras.

 

Rappt regitempo

Och vi möter, inte minst, privatdetektiven Karl Axel Björk – huvudpersonen i HämeenAnttilas deckarsvit, till vilken musikalmanuset är ett slags spin-off – mitt i prick tecknad av en lika ledigt välspelande som -sjungande Joel Mäkinen. Helsingfors Philip Marlowe med sina egna demoner lurande bakom knuten men med hjärta och hjärna på rätt plats, som slits mellan släktbanden till de mondäna salongerna i södra Helsingfors och uppväxten och den självklara sociala tillhörigheten på norra sidan bron.

 

Oförtröttliga musikteaterförkämpen och -förnyaren Reetta Ristimäki har inte bara producerat föreställningen, utan även satt sig själv i blöt med att regissera den. Ett våghalsigt steg ut i det okända, som inte desto mindre visade sig vara det enda rätta. Scenerierna växlade i ett föredömligt rappt men aldrig flåsigt tempo, personregin var grundligt genomarbetad och för en gångs skull framstod inte de talade partierna som småirriterande longörer.

 

Ristimäki har, inte minst i masscenerna, haft värdefull draghjälp av Peter Pihlströms kongeniala koreografi, som på ett naturligt sätt växte fram ur den dramatiska kontexten och föreföll i det närmaste optimalt anpassad till de för handen liggande resurserna. Guldkanten på det hela, föreställningens själ, var sedan Ristimäkis långvarige samarbetspartner Jukka Nykänens smått genialt syntetiserande musik.

 

Festlig stilistisk syntes

Den stilistiske kameleonten Nykänen plockar med säker blick härifrån och därifrån och vi bjuds på ett välfungerande hopkok från festlig foxtrot och shimmy via störtsköna Gershwin- och Lloyd Webber-pastischer till en omisskänneligt inhemsk, av figurer som Ojanen, Chydenius och Linkolaförädlad estetik. Kapellmästaren Marko Hilpos kvartettarrangemang var skickligt anpassade till de varierande stämningarna och även elgitarren fick, vid behov, rättmätigt expressivt utrymme.

 

Detta är en föreställning där framför allt kollektivet kommer åt att briljera i inte sällan multipla roller, men jag vill ändå lyfta fram Minja Koskis ettriga kvinnosaksagitator Ida Helander, Heljä Heikkinens skönsjungande överklassflicka Lisbeth Axelsköld/krogjäntan Lyyli Mielonen – scenen där Schuberts Gess-dur-impromptu successivt övergår i Björks och Lisbeths duett var innovativ så det förslog – Miro Apostolakis oemotståndliga gatunaturbarn Frans Valkama samt Janne Marja-ahos kallblodige mördare.

 

Det är även en föreställning, där pusselbitarna föll på sina optimala platser så att det hela lyfte till en nivå som eventuellt förvånade även produktionsteamet. Och mitt i all skön, och gruvlig, nostalgi påmindes vi naturligtvis om de många tentaklerna till vår egen tid. Björks dröm om långa bron som en förenande, inte åtskiljande, storhet har gått i uppfyllelse, men på jämställdhetsfronten är förbluffande mycket, som bekant, ännu på hälft."